Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar. Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas.

Jag kommer ihåg en period för några år sedan när man var mindre och inte hade så stora förväntningar på sig själv. Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort.  Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand. NU har jag slängt alla roller överbord o försöker navigera på ett stormigt hav. Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat från och med nu!

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter. Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de. Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång. Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag o det är en enorm styrka.

Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...